jag har en fin vän. jag vet att ni känner igen henne. hon har ofta nån konstig hårfärg, lyssnar på musik som jag inte förstår mig på, klär sig ofta i alla färger som hon kan. hon bloggar också, http://www.bonnietyra.com/ och skrev nyss ett inlägg om hur våra ideal för förvrängts genom tiderna. jag är oftast så arg på alla dumma ideal som vi har så jag kommer aldrig fram till vettigt att säga. men min B satte ord på alla mina känslor. hon skriver om världens vackraste kvinna som har en storlek som ingen skulle kunna tänka sig att ta på sig idag. 

i ett år gick vi i samma klass. hon var udda, hon glittrade överallt och brydde sig inte om nån. jag var också udda, men jag var osäker, rädd och gömde mig helst i ett hörn. hon var ljus och eldslågor, jag var mörk och efterglöd. hon var vacker och världsvan, jag var mest gullig och intensiv. hon hade svårt att släppa taget, jag hade svårt att älska. tillsammans hittade vi varandras motpoler. som behövde sättas mot varandra för att kunna fungera.

mitt huvud är en gryta och min hjärna är en sörja.
lika bra att dra täcket över huvudet. godnatt.

för jag var liten och osäker och valde att tiga i rädsla om att det skulle låta falskt och fel.
jag blev äldre i tystnad och min röst var så rostig att allting faktiskt lät falskt och fel.

relation efter relation sprack i tystnad. och jag kunde inte annat än att hemlighålla mina känslor.
men mitt i alla sprickor och trasor så såg jag att några stannade kvar. ett fåtal människor stannade, beredda att vänta ut tystnaden för att se vad som fanns bakom den. det var deras tålamod som gav mig mod att bryta tystnaden. jag var sexton och jag började känna.

varje relation stärkte mig. ingenting kunde längre få mig att slå ned blicken. så kom ett telefonsamtal. han var på sjukhus. jag skulle vara glad att han levde. ingenting spelade längre någon roll. ingenting var värt att säga längre. kanske blev jag för trygg i min nya roll. kanske var jag för öppen. med lite övertygelse kunde jag nästan prata med vem som helst.

upp och ner. som en bergochdalbana. tystnad. känn.
ångest. lycka. värdelös. inget kan stoppa mig. äckel.

man kan ta fina höstbilder.                man kan åka till västra kyrkogården 
för att sätta dit blommor och ljus.


man kan tända en brasa att förlora tankarna i.      man kan krama lite extra på sin bästa vän.


man kan fixa en maskerad.


man kan färga håret rött kanske.                  man kan titta på lejonkungen och
andra bra filmer tusen gånger om.


man kan samla på fina smycken.                  man kan ta sig tid att läsa de böcker
som man alltid har velat läsa.
eller låtsas att man har tid i alla fall.


man kan gå på stad i ljus och fota fint.                  man kan tända massa levande
ljus istället för fula lampor.


man kan gå på inomhuskonerter.


man kan ha hemmafest och dansadansadansa.      man kan ha en tjejmiddag. fast det brukar 
sluta med att man går ut och dansar ändå.


man kan halka natten fram och                          man kan ha ännu mer maskerader och vara
skratta så man får ont i magen.                                      utklädd till grottman och krama lite
ännu mer extra på sina vänner.


bli nostalgisk och tänka tillbaka på en fin sommar när man badade med bästis
och när man hittade ett gäng halvnakna pojkar och sjöng att jag är så exalterad.


man åka skidor i fjällen.                          och man kan åka snöbräda.


man kan träffa nya människor och man kan vara på världens roligaste afterski.


man kan vara i småland och ta fina vinterbilder.


man kan kika på Lara Jades foton och få inspiration för att försöka ta lika fina kort.


man kan klä sig varmt och mysigt med massa stickade kläder.


man kan tatuera in något fint.                     man kan sätta in lite skrot i ansiktet.


man kan baka fina pepparkakor och ge bort.       och man kan baka andra pepparkakor
som inte alls blev lika fina. 
men ganska söta ändå, haha.


man kan julpynta lite fint.


man kan ta fina kort i hamnen.

och sen så är det vår igen och livet leker.

ni vet. den sortens vänner som man bara klickade med från första början.
som jag med säkerhet kan se mig själv älska lika mycket om sexio år.
den sortens vänner som inte skräms för nån dum fasad som man har byggt upp.
den sortens människor som istället stannar för att komma innanför.
ni är mitt liv och jag gör allt för er.


svart & vitt. ying & yang.
vinarkväll i lördags.

kanske handlar det bara om tiden på året.
att mörkret har börjat att tränga sig på.
det kan vara bristen på kärlek.
eller alla svek upp över öronen.
för livet brukar inte kännas såhär. värdelöst.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.


Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
G.Fröding

jag har aldrig vågat redigera nån bild på dig. för jag är lite rädd
att det kan förstöra allt det fina. för du är så fin genom
att bara vara precis som du är, helt oredigerad.

alltså. på nätterna tänker jag alldeles för mycket så att jag inte orkar gå upp morgonen därefter, mörkret har en sån effekt på mig. på dagarna går jag mest runt och dagdrömmer om baktiden, framtiden och mittentiden. hur det känns att vara tant, om jag ens kommer bli tant, om jag ens vill bli tant. till exempel. det är först på kvällen vaknar jag till och vill få saker att börja hända. jag föddes nog med en sån dagsrytm men det passar liksom inte in, speciellt inte när jag går i skolan. jag skulle vilja flytta. helst till en tidsmaskin som hoppar tillbaka sisådär 50 år i tiden. men även fast jag tänke roch analyserar dagarna i ända så är jag inte speciellt eftertänksam.
jag säger det mesta utan att tänka mig för och jag styrs av impulser. vilket gör att många kan missförstå mig. även om du låter som en idiot så tänker jag inte mer på det. för jag vet att du inte menar något illa i alla fall. som Joanna, en av mina bästa vänner sa till mig. fast jag vet inte ens varför jag ska publicera det här inlägget men ibland känns det lite som att ni är mina bästa vänner och jag vill dela med mig av allt till er. och det har trillat hit några nya läsare.
fast det blev nog ingen vidare presentation. men ändå.

det var en junikväll och jag satt på en filt i slottskogen med en cider i min hand.
innanför stängslet var håkan hellström i full gång med att leverera
och när han sjöng kom igen lena bytte jag ut och la till några bokstäver så att det blev linnea
för vad skulle jag annars göra om inte sitta just där just då och bara må sådär jättebra.

jag stod längst fram i en jättestor folkmassa och var lite sådär småbesviken på nånting.  
sen kom veronica maggio ut på scenen och sjöng att det om det fanns en
så finns det minsann flera stycken till. det kändes som hon tittade på mig
och sjöng allt det där om blödande hjärtan och blinkade lampor just till mig.
och det kändes jättebra igen. ända in i magen.

jag campade i ett tält med en av mina bästa vänner på en festival. och jag vägrade att äta
den äckliga korven som han envisades att koka och tyckte han var jättejobbig när han sov
alldeles för länge på morgonen, eller när han sparkade på mig i sömnen hela tiden men
samtidigt så gick vi där med våra haremsbyxor och jättehattar och skrattade, åt skräpmat 
och var helt impulsiva. vi drack öl hela dagarna och vin hela nätterna, vi såg konserter,
vi dansade och var fulla och glada och brydde oss inte om nått annat
än var närmsta bajamaja låg. det var rätt fint och sådär.

jag var hos min farfar i en vecka. han bor mitt i skogen i småland och jag älskar att vara där
för då kan man bara vara utan att bry sig om någonting annat än honom, 
jag kan sitta och titta på hans fina tavlor i en evighet. och jag blir så glad av honom
för han är precis som dumbledore i harry potter filmerna. fast på riktigt.
och jag vet att han inte kommer leva så länge till så jag är
bara glad varje stund som jag får vara med honom.

allt parkhäng, allt balkonghäng, allt hållsplatshäng och allt vad det heter.
att sitta på en filt med mina gubbar och göra absolut ingenting. det finns nog inget finare.

Vinden piskar mot den blöta fönsterrutan utanför och jag kan inte sova. Men min sömnbrist beror varken på vindens tjut eller regndropparnas smattrande, den beror mest på alla tankar som jag inte får nån ordning på. Vem är man om man jobbar på stadens finaste restaurang, men samtidigt inte kan hjälpa de hjälplösa själarna som strosar omkring på stadens gator och torg. Vad spelar det för roll om vårt land har världens högst bnp när vi fortfarande inte kan hjälpa våra egna? Vår värld är så fel och för vem som än har skapat den var det aldrig meningen att skapa dessa klasskillnader. En fin vän ringde för att prata ut och han föreslog att vi skulle flytta till ingenmansland i Värmland och odla havre och kor, det lät fint tyckte jag.

Alla har en relation till cancer, min är förjävlig.
Om inte annat kan man relatera till mycket annat
som kan hända, inte bara cancer.

Men det är verkligen okej. Det är okej att hata, gråta och inte förstå.
Det är okej att inte gå på begravningen. Det är okej att isolera sig.
Men efteråt är det framför allt okej att börja må bra igen.

Okej. Det var några som undrade om vad som pågår i Taiji. Och visst ska jag berätta det.
Under tidig vår till sen höst slaktas över 23 000 delfiner och andra valar i Taiji eftersom det är en 400 år gammal tradition, även fast det inte är särskilt många som känner till traditionen. Men att flasknosdelfiner, vanligen unga honor tillfångatas och att över hälften dör av magsår och för höga stressnivåer på vägen. Att många också dör på grund av vår höga ljudnivå när vi vill krama och pussa på dem. Det borde vi förstå, men det vill vi bara inte inse.

När problemet tas till en högre nivå svarar den japanska regeringen att det är minsann delfinernas eget fel, eftersom de äter upp all fisk i haven de lever i och lägger dessutom till delfinkött som en obligatorisk skolmat i Taijis bamba. Det svider så hårt att människan inte kan inse att det är vi som överskrider både våra behov och våra resurser.

Människan har gjort så sjukt mycket, vi har gjort det mesta som för några hundra år sen ansågs som omöjligt. Vi har varit i rymden, vi har botat sjukdomar, vi har atombomber, ficklampor och allt därmellan. Vi har överträffat oss själva på alla sätt. Men vi kan inte bota homofobin, vi kan inte stoppa människohandel. Och vi kan inte stoppadjurplågeri, såsom delfinjakten i Taiji. Om vi inte kan skipa rättvisor mellan människors och andra djurs rättigheter,
vad har vi egentligen uppnått då?

Nu är det September. Och det betyder att den japanska delfinjakten i Taiji har börjat.
till dom som inte vet vad det handlar om så tycker jag att ni ska se The cove.
Eller titta på den ändå, för den är värd att se. Hemsk men absolut sevärd.

Jag önskar att det hade varit fler som kunde ta ställning och inse att det inte är okej:

Nu har jag fått min lön. Och det är meningen att du skulle vara där och dela den med mig.
Jag kan inte sova. För tystnaden av din frånvaro skriker. Alldeles för högt.

Det här var det första som jag fick syn på när jag var trött och morgonsur och skulle
lämna mina grejer i mitt skåp. En mycketmycket fin vän hade stått där dagen innan skolan
började och klistrat och tejpat och grejat. Det var så fint så jag är fortfarande helt mållös.
Funderar lite på att hänga upp den över min säng, så att jag kan somna till den varje natt.
Hoppas er första dag var lika fin som min, fast det tror jag nästan inte. puss.

Jag tänker aldrig glömma, aldrig svälja vad som har hänt. Jag vägrar släppa taget och gå vidare.
För hur ska man släppa taget om sitt eget liv och därefter försöka fortsätta leva samma liv?
För hur många rutiner som du än rubbar på, hur många band som du än löser upp kommer
det fortfarande att vara samma liv som du alltid har levt. Och det går ju knappast att
buda på ett nytt på Tradera. Fast det skulle jag aldrig vilja, det rimmar liksom inte i mina öron.
Jag vill tro att mitt förflutna innehåller erfarenheter, inget annat.
Inget mörker, ingen skam. Bara erfarenheter.
För det är jag som äger mitt förflutna och det är jag som bestämmer hur det påverkar mig,
därför vill jag inte blunda för det. För jag skulle aldrig blunda för mig själv.
Och jag har haft möjligheten att bli den som jag har velat bli, och jag tänker fortsätta med det.
Att vända bort blicken med dina drömmar framför näsan, det fungerar bara inte.