det var en junikväll och jag satt på en filt i slottskogen med en cider i min hand.
innanför stängslet var håkan hellström i full gång med att leverera
och när han sjöng kom igen lena bytte jag ut och la till några bokstäver så att det blev linnea
för vad skulle jag annars göra om inte sitta just där just då och bara må sådär jättebra.

jag stod längst fram i en jättestor folkmassa och var lite sådär småbesviken på nånting.  
sen kom veronica maggio ut på scenen och sjöng att det om det fanns en
så finns det minsann flera stycken till. det kändes som hon tittade på mig
och sjöng allt det där om blödande hjärtan och blinkade lampor just till mig.
och det kändes jättebra igen. ända in i magen.

jag campade i ett tält med en av mina bästa vänner på en festival. och jag vägrade att äta
den äckliga korven som han envisades att koka och tyckte han var jättejobbig när han sov
alldeles för länge på morgonen, eller när han sparkade på mig i sömnen hela tiden men
samtidigt så gick vi där med våra haremsbyxor och jättehattar och skrattade, åt skräpmat 
och var helt impulsiva. vi drack öl hela dagarna och vin hela nätterna, vi såg konserter,
vi dansade och var fulla och glada och brydde oss inte om nått annat
än var närmsta bajamaja låg. det var rätt fint och sådär.

jag var hos min farfar i en vecka. han bor mitt i skogen i småland och jag älskar att vara där
för då kan man bara vara utan att bry sig om någonting annat än honom, 
jag kan sitta och titta på hans fina tavlor i en evighet. och jag blir så glad av honom
för han är precis som dumbledore i harry potter filmerna. fast på riktigt.
och jag vet att han inte kommer leva så länge till så jag är
bara glad varje stund som jag får vara med honom.

allt parkhäng, allt balkonghäng, allt hållsplatshäng och allt vad det heter.
att sitta på en filt med mina gubbar och göra absolut ingenting. det finns nog inget finare.