för jag var liten och osäker och valde att tiga i rädsla om att det skulle låta falskt och fel.
jag blev äldre i tystnad och min röst var så rostig att allting faktiskt lät falskt och fel.

relation efter relation sprack i tystnad. och jag kunde inte annat än att hemlighålla mina känslor.
men mitt i alla sprickor och trasor så såg jag att några stannade kvar. ett fåtal människor stannade, beredda att vänta ut tystnaden för att se vad som fanns bakom den. det var deras tålamod som gav mig mod att bryta tystnaden. jag var sexton och jag började känna.

varje relation stärkte mig. ingenting kunde längre få mig att slå ned blicken. så kom ett telefonsamtal. han var på sjukhus. jag skulle vara glad att han levde. ingenting spelade längre någon roll. ingenting var värt att säga längre. kanske blev jag för trygg i min nya roll. kanske var jag för öppen. med lite övertygelse kunde jag nästan prata med vem som helst.

upp och ner. som en bergochdalbana. tystnad. känn.
ångest. lycka. värdelös. inget kan stoppa mig. äckel.