Jag skulle ha gått på en begravining igår, men det gjorde jag aldrig. Istället lutade jag huvudet mot den tjocka stenväggen och stod där i det som kändes som en evighet. Innifrån stenväggen hörde jag svagt en orgel som skar genom luften med en gäll ton. Annars var det helt tyst. Hela staden var fylld av en dov, hemsk tystnad den dagen.
Den tystnad som jag alltid har bävat inför, den tystnad som skriker högre än något annat ljud.
När jag som mest kände ett behov av att springa därifrån och att aldrig komma tillbaka avbröts tystnaden av ett lågmält hulkande ljud precis bakom dörren och jag fick en känsla av att det var allt annat än rätt att fly från mina egna konflikter just då. Ut genom dörren kom en liten pojke med rödsprängda ögon och smutsiga händer. Jag satte mig på huk och just då uppstod det tillfälle som många pratar om, vi satt där och såg på varandra och insåg utan att byta ett enda ord att sorg är något som inte går att beklagas.

Hans tårar började återigen rinna nedför kinderna och han torkade av kinderna med de smutsiga händerna så att hela ansiktet blev fyllt utav smuts.
- Du blir svart i ansiktet när du gör sådär
- Svart är ingen färg
- Nej, det är hur man känner sig, eller hur?

Vi båda log åt den andres förståelse. Ögonblicket avbröts snart av en stormande, beklagande folkmassa i svarta kläder och konstiga hattar som kom utstormande från kyrkan. Pojken drogs med sin pappa och när jag skulle gå åt mitt håll dränktes jag av alla dessa människors sorger och tårar. Den kvällen torkade jag fler tårar och tröstade fler själar, mycket trasiga sådana, än vad jag kan komma ihåg men om det skulle komma en dag då minnet skulle vara avlägset och nött så kommer jag ändå alltid att minnas bilden av den sorgsna pojken med bruna ögon och ett snett leende.