Jag ska se håkan ikväll, Håkan Hellström. Jag har lyssnat på honom i sisådär ett halvår,
ändå kan jag nästan varenda ton utantill.

Jag kommer ihåg när jag var liten, sisådär runt åtta år, och jag dansade och sjöng till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Sen flyttade vi och tappade bort både den nyinköpta cd-skivan och min blåsilvriga freestyle som jag var enormt stolt över. Efter det lyssnade jag inte på håkan på flera år och de gånger då hans stämma hördes på radion blev jag mest obehaglig till mods och gick helst därifrån.

Tills nu, för ungefär ett halvår tillbaka. Ingen hade nog lyckats att undvika hans musik så väl som jag men plötsligt hörde jag introt till Jag vet vilken dy hon varit i. Och jag smälte. Jag spelade låten trettio gånger om. Och jag har inte slutat än. Fast nu har jag intensivt lyssnat efter varenda ton, influens och referens i varenda låt som håkan och hans fina band har skapat.

Och ikväll kommer jag sitta på en filt med livets finaste sällskap och
lyssna på livets finaste musik. Jag är lycklig.