jag har en fin vän. jag vet att ni känner igen henne. hon har ofta nån konstig hårfärg, lyssnar på musik som jag inte förstår mig på, klär sig ofta i alla färger som hon kan. hon bloggar också, http://www.bonnietyra.com/ och skrev nyss ett inlägg om hur våra ideal för förvrängts genom tiderna. jag är oftast så arg på alla dumma ideal som vi har så jag kommer aldrig fram till vettigt att säga. men min B satte ord på alla mina känslor. hon skriver om världens vackraste kvinna som har en storlek som ingen skulle kunna tänka sig att ta på sig idag. 

i ett år gick vi i samma klass. hon var udda, hon glittrade överallt och brydde sig inte om nån. jag var också udda, men jag var osäker, rädd och gömde mig helst i ett hörn. hon var ljus och eldslågor, jag var mörk och efterglöd. hon var vacker och världsvan, jag var mest gullig och intensiv. hon hade svårt att släppa taget, jag hade svårt att älska. tillsammans hittade vi varandras motpoler. som behövde sättas mot varandra för att kunna fungera.