Jag har så underbara vänner, jag förstår egentligen inte hur jag har lyckats. Men så är det,  och jag är enormt glad över varenda en av er. En av dem kom till mig och berättade att han hade ett tomt liv, att han hade tappat sina mål att sträva efter.

Och jag blir så ledsen när jag hör något sånt, dels för att just han är en fin människa som jag önskar all lycka, men också för att jag inser hur vanligt det är, hur många vackra, men sköra, människor det finns som känner sig oönskade, hopplösa och viljelösa. Även fast det inte är så, de har fullt med vänner som älskar dem men de är för upptagna för att se det. Eller så låter de sig inte se det, för att övetygelsen av att vara värdelös väger mycket mer än hoppet om att vara älskad.

Jag önskar att ni kunde ser er utifrån, från mina ögon. Då skulle ni kunna se hur vackra ni är, hur det inte finns någonting att förbättra längre. För dina egna ögon är den värsta spegeln som finns, en spegel som förvrider sanningen och som aldrig går att lita på.