Jag har tänkt på en sak. Jag blir så irriterad på människor som går/sitter/ligger/cyklar/vad de nu gör och klagar på sina små i-landsproblem hela tiden. Visst, jag vet också att det är en bra grej att klaga över vädret när man inte vet vad man ska prata om, det gör jag också.
Men helt allvarligt, det är inte många som bryr sig om att du har missat din manikyrtid, eller om du har gått upp ett kilo eller två. Och jag fattar verkligen inte vad som har hänt med människan.

Vi klagar över mat som vi inte tycker om men glömmer att det är mat som vi överlever på.
Vi klagar över att vi inte har några pengar men glömmer bort att vi är mer rika än vad människan har varit och att det samtidigt finns människor som aldrig har haft några pengar alls.
Vi klagar över våra bedrövliga liv för att vi tycker att vi är tjocka och fula, för att vi är rädda för att inte få någon bekräftelse. För att vi mår förfärligt om vi skulle tappa vårt löshår eller om vi skulle bryta en nagel.

Men snälla, söta små egofokuserade människor. Det finns faktiskt människor med en aids-smittad familj, utan mat, utan vatten och utan några vänner. Kom tillbaka när du är en av dem. För egentligen har vi ett sjukt bra liv. Men vi är alldeles för upptagna av att klaga för att kunna inse det. Sorgligt men sant.