Idag gjorde jag sånt som bara förekommer på film. När jag såg att det var sol ute
 tog jag på mig min sommarkläning och en flätad träkorg med vattenmelon och nektariner i.
Jag tog med mig en filt och dansade upp till bergets högsta topp och la mig där 
för att läsa trehundrafemtiotvå sidor i en bok om punkens historia.
 När jag inte orkade läsa mer la jag mig på rygg och lyssnade på vackra toner
om kärlek som inte kan dö men inte heller leva och kände igen mig sådär bitterljuvt.

Fast om det hade varit en film så skulle jag ha fastnat i en spricka i berget
och så skulle det ha kommit en pojke med mörka lockar för att rädda mig.
Sen skulle jag ha blivit helt betagen och jättekär och han skulle ha en ring
i sin bakficka och vi skulle levt lyckliga i alla våra dar.
Fast så var det ju inte.